Första dagen på mitt nya liv?
Nä abslut inte.
Denna dagen har börjat och kommer sluta precis likadant som dom senaste 3½ åren har sett ut.
Nyårsnatten slutade med en riktigt redig fylla och ett par stilnoct på det. Somnar bäst så.
Någon citodon och ipren slank även in under dagen, var rädd för att få hvudvärk annars, och ville inte förstöra kvällen p.g.a. det.
Var så sjukt duktig härom veckorna. Klarade mig på ett mildare läkemedel, dock receptbelagt men inget stark. Sov bra på nätterna och kände mig allmänt pigg, jag kände mig stark, jag kände att jag skulle klara av det den gången.
Men så fort jag får chansen att skaffa mer, så tar jag den. Och lögnerna flödar. Jag förstår inte hur pantade alla läkare kan vara, man skäms ju. Jag tänker inte ens sitta här och berätta hur det går till, för det är så fruktansvärt patetiskt och pinsamt. Och ändå så utsätter jag mig för det varje gång, med en lättnadens suck och ett stort leende på läpparna varje gång jag klarar det. Och det gör jag ju alltid.
Jag har bestämt mig för att klara det, men jag har inte bestämt mig för när, än. Det är ett för stort och jobbigt beslut och jag känner att det knyter sig i magen och lufen går sakta ur mig när jag tänker på det. Då är man inte redo.
Första dagen på mitt nya liv är inte idag, och med största sannolikhet inte imorgon och förmodligen inte dom närmsta mörka bittra vintermånaderna.
Denna dagen har börjat och kommer sluta precis likadant som dom senaste 3½ åren har sett ut.
Nyårsnatten slutade med en riktigt redig fylla och ett par stilnoct på det. Somnar bäst så.
Någon citodon och ipren slank även in under dagen, var rädd för att få hvudvärk annars, och ville inte förstöra kvällen p.g.a. det.
Var så sjukt duktig härom veckorna. Klarade mig på ett mildare läkemedel, dock receptbelagt men inget stark. Sov bra på nätterna och kände mig allmänt pigg, jag kände mig stark, jag kände att jag skulle klara av det den gången.
Men så fort jag får chansen att skaffa mer, så tar jag den. Och lögnerna flödar. Jag förstår inte hur pantade alla läkare kan vara, man skäms ju. Jag tänker inte ens sitta här och berätta hur det går till, för det är så fruktansvärt patetiskt och pinsamt. Och ändå så utsätter jag mig för det varje gång, med en lättnadens suck och ett stort leende på läpparna varje gång jag klarar det. Och det gör jag ju alltid.
Jag har bestämt mig för att klara det, men jag har inte bestämt mig för när, än. Det är ett för stort och jobbigt beslut och jag känner att det knyter sig i magen och lufen går sakta ur mig när jag tänker på det. Då är man inte redo.
Första dagen på mitt nya liv är inte idag, och med största sannolikhet inte imorgon och förmodligen inte dom närmsta mörka bittra vintermånaderna.
