Mörka jävla grotta

Jag har fått för mig att alla grottor har ett slut.
Min jävla tillvaro till grotta tar aldrig slut. Den fortsätter bara längre och längre och längre. . .
Den är mörk, trång och den kväver mig, jag har svårt att andas allt oftare.

Jag jämför livet med en grotta. I början var grottan en trevlig tillflyktsort som jag tog till. En trygg plats som många andra inte visste fanns eller vågade besöka. Jag ramlade ner i grottan av ren ovilja från början. Och jag upptäckte ganska snabbt att det inte var så otäckt där. Jag kröp ner i min grotta långa perioder, men när jag hade tröttnat på den hade jag inga problem med att tag mig upp ur den och visa omvärlden- Titta här är jag igen och jag mår bra! Sen kunde jag krypa ner i min grotta igen är det vart jobbigt, men jag gick inte så långt in i grottan, jag stannade precis så att jag hade koll på vad som som hände där utanför.
Grottan var en trevlig plats. Jag började vänja mig vid den och tyckte inte längre att det var så konstigt att vara där. Jag började utforska och gå längre ner i grottan, jag hittade nya vägar. Dåliga vägar såklart. Vägarna lurade mig långt långt bort från omvärlden, jag gick vilse. Det var mörkt och ensamt. Men samtidigt var det så otroligt varmt och det gjorde att tanken på att gå tillbaka upp till kylan gjorde det jobbigt. Det är ungefär som den bitande vinterkylan som vägrar gå ur kroppen och man slår bara bort tanken av att kliva ur den varma duschen, det är så behagligt och man vill inte tänka framåt på det jobbiga.
Det är inte så många andra som väljer att gå grottans väg, inte en jävel om jag ska vara ärlig. Så det var ensamt. Men det gjorde inget, för jag vart tillfredsställd bara min kropp fick vad den skrek efter. Tabletter.
Tabletter var bättre, snällare, tryggare och mera sällskapligt än något annat på jorden. Klart man väljer den "enkla" vägen att ta till, istället för att ta tag i problemen. Tabletten blev min bästa vän. Den tröstade mig snabbt och den fanns i min kropp när som helst på dygnet, jag behövde bara sträcka mig efter den när det var jobbigt. Tabletterna var min kropps bästa vän. Och ni vet ju hur det är i verkliga livet? När man är i en dålig svacka och mår dåligt och bara vill sluta leva, så är ju vänner det bästa som finns? Men så småningom när man mår bättre och kanske t.o.m. mår jättebra så glömmer man ju bort sina vänner. Och det kan gå en dag eller två eller tre, men sen känner man den där abtinensen, man måste ha kvar sin vän, man kommer på hur mycket man saknar den och behöver den.
Samma med kroppen och tabletten. Sinnet och själen mår dåligt och tar hjälp av sina bästa piller, och rätt som det är mår man bra, och man stirrar på tabletterna och spolar dom i toaletten och säger typ; tack för hjälpen men nu behöver jag inte dig längre! Man leker allan ballan och är tuffast i världen för att man är så jävla självständig och stark.
Efter en dag eller två eller tre kommer den där jävla abstinensen och ångesten och självförtroendet sjunker till noll.


Hela vägen i grottan har jag en tanke, och det är att; snart kommer jag till grottans slutände, förhoppningsvis till en öppning till ljuset och inte till en vägg. Jag ska bara leta lite till efter den. . . Bara lite till, bara lite till. . . LITE TILL! Jag lovar. . .


RSS 2.0