Mörka jävla grotta

Jag har fått för mig att alla grottor har ett slut.
Min jävla tillvaro till grotta tar aldrig slut. Den fortsätter bara längre och längre och längre. . .
Den är mörk, trång och den kväver mig, jag har svårt att andas allt oftare.

Jag jämför livet med en grotta. I början var grottan en trevlig tillflyktsort som jag tog till. En trygg plats som många andra inte visste fanns eller vågade besöka. Jag ramlade ner i grottan av ren ovilja från början. Och jag upptäckte ganska snabbt att det inte var så otäckt där. Jag kröp ner i min grotta långa perioder, men när jag hade tröttnat på den hade jag inga problem med att tag mig upp ur den och visa omvärlden- Titta här är jag igen och jag mår bra! Sen kunde jag krypa ner i min grotta igen är det vart jobbigt, men jag gick inte så långt in i grottan, jag stannade precis så att jag hade koll på vad som som hände där utanför.
Grottan var en trevlig plats. Jag började vänja mig vid den och tyckte inte längre att det var så konstigt att vara där. Jag började utforska och gå längre ner i grottan, jag hittade nya vägar. Dåliga vägar såklart. Vägarna lurade mig långt långt bort från omvärlden, jag gick vilse. Det var mörkt och ensamt. Men samtidigt var det så otroligt varmt och det gjorde att tanken på att gå tillbaka upp till kylan gjorde det jobbigt. Det är ungefär som den bitande vinterkylan som vägrar gå ur kroppen och man slår bara bort tanken av att kliva ur den varma duschen, det är så behagligt och man vill inte tänka framåt på det jobbiga.
Det är inte så många andra som väljer att gå grottans väg, inte en jävel om jag ska vara ärlig. Så det var ensamt. Men det gjorde inget, för jag vart tillfredsställd bara min kropp fick vad den skrek efter. Tabletter.
Tabletter var bättre, snällare, tryggare och mera sällskapligt än något annat på jorden. Klart man väljer den "enkla" vägen att ta till, istället för att ta tag i problemen. Tabletten blev min bästa vän. Den tröstade mig snabbt och den fanns i min kropp när som helst på dygnet, jag behövde bara sträcka mig efter den när det var jobbigt. Tabletterna var min kropps bästa vän. Och ni vet ju hur det är i verkliga livet? När man är i en dålig svacka och mår dåligt och bara vill sluta leva, så är ju vänner det bästa som finns? Men så småningom när man mår bättre och kanske t.o.m. mår jättebra så glömmer man ju bort sina vänner. Och det kan gå en dag eller två eller tre, men sen känner man den där abtinensen, man måste ha kvar sin vän, man kommer på hur mycket man saknar den och behöver den.
Samma med kroppen och tabletten. Sinnet och själen mår dåligt och tar hjälp av sina bästa piller, och rätt som det är mår man bra, och man stirrar på tabletterna och spolar dom i toaletten och säger typ; tack för hjälpen men nu behöver jag inte dig längre! Man leker allan ballan och är tuffast i världen för att man är så jävla självständig och stark.
Efter en dag eller två eller tre kommer den där jävla abstinensen och ångesten och självförtroendet sjunker till noll.


Hela vägen i grottan har jag en tanke, och det är att; snart kommer jag till grottans slutände, förhoppningsvis till en öppning till ljuset och inte till en vägg. Jag ska bara leta lite till efter den. . . Bara lite till, bara lite till. . . LITE TILL! Jag lovar. . .


Första dagen på mitt nya liv?

Nä abslut inte.
Denna dagen har börjat och kommer sluta precis likadant som dom senaste 3½ åren har sett ut.
Nyårsnatten slutade med en riktigt redig fylla och ett par stilnoct på det. Somnar bäst så.
Någon citodon och ipren slank även in under dagen, var rädd för att få hvudvärk annars, och ville inte förstöra kvällen p.g.a. det.
Var så sjukt duktig härom veckorna. Klarade mig på ett mildare läkemedel, dock receptbelagt men inget stark. Sov bra på nätterna och kände mig allmänt pigg, jag kände mig stark, jag kände att jag skulle klara av det den gången.
Men så fort jag får chansen att skaffa mer, så tar jag den. Och lögnerna flödar. Jag förstår inte hur pantade alla läkare kan vara, man skäms ju. Jag tänker inte ens sitta här och berätta hur det går till, för det är så fruktansvärt patetiskt och pinsamt. Och ändå så utsätter jag mig för det varje gång, med en lättnadens suck och ett stort leende på läpparna varje gång jag klarar det. Och det gör jag ju alltid.
Jag har bestämt mig för att klara det, men jag har inte bestämt mig för när, än. Det är ett för stort och jobbigt beslut och jag känner att det knyter sig i magen och lufen går sakta ur mig när jag tänker på det. Då är man inte redo.
Första dagen på mitt nya liv är inte idag, och med största sannolikhet inte imorgon och förmodligen inte dom närmsta mörka bittra vintermånaderna.

Sju

Det var den 7 i 7:e 2007, alltså 07.07.07. Siffran 7, som i så många år har varit min favoritsiffra. Den är nu utbyten mot siffran 3. Det var en tröttsam dag, fast ändå ganska mysig. Börjar med fredagen den 6:e.
L ringde och frågade om jag ville komma över och fira semestern på hennes balkong. Absolut, vad mysigt! Gick på helspänn hela dagen för att jag var rädd för att jag skulle få någon sorts abstinensattack, eller huvudvärksattack till följd av alla äckliga piller. Det gick bra. Jag åkte dit, och det var en riktig brakfest med nästan 15 pers till slut, jag som trodde att det bara skulle vara jag och L, men det var ritkigt kul! Jobbigt att träffa vissa, p.g.a. att jag tidigare i år har skickat alltför knasiga sms och ringt diverse samtal när jag har blandat alkohol och sömnpiller. Men det var lugnt, folk var så avslappnade och verkade inte alls tänka på det, skönt. Drack rödvin i mängder, och några hejdundrans starka groggar som L:s lillebror försedde oss med. Tack. Klockan gick och vi slängde oss in i ett gäng taxibilar för att åka till Anchor, Sveavägen. Det var ngt liveband, minns inte riktigt om jag tyckte att dom var bra, men jag minns att jag försvann in i dimman ännu mer och stog till slut och gungade med i musiken. En viss M kom fram. Det där M:et som vi har skämtat om från och till ifrån i sommarn 2006. Jag visade inget särskilt intresse, och det tror jag M märkte ganska snabbt. L kom och ville åka hem. Visst sa jag och vi slängde oss in i en taxi och begav oss. Väl där hemma satt jag på köksstolen och kände alltmer hur packad jag var. Min taxi skulle komma om 10 minuter, men mina ben bar mig inte, jag bad om att få låna extrasängen. Jag tog mina Imovane och kröp ner. Vaknade vid ett par tillfällen, då delar av resten dunsade in genom dörren. Men det gjorde inget, jag var tillräckligt packad/ påverkad för att kunna somna om. Vid 9- tiden dagen efter ringde L2 och påminde mig om 3D- ultraljudet och frågade om jag ville följa med. Självklart ville jag följa med. Tvekade i kanske en sekund, sen slängde jag mig upp ur sängen, tog en alvedon och vi satt tillsammans och åt frukost. Alltid lika härlig gästfrihet hemma hos L och J. Med aningens påträngande huvudvärk slängde jag mig in i taxin och mötte upp familjen vid Stadions T- banestation. Det skulle bli spännande. . . Vi gick in på en privatägd mottagning och allt vad stilrent men ändå mysigt. Jag hör en mansröst som talar engelska. Sheet, helvete nu drar jag tänkte jag, jag hatar att prata engelska! Det visade sig att det var han som skulle genomföra ultraljudet. Med min blick rakt ner i marken gick jag in i rummet tillsammans med familjen och sen sattes ultraljudet igång. Vilken grej! Faan vad ballt det var, man såg verkligen att det var en riktig liten bebis som låg där, den lipade t.o.m. Det var en pojke, jippi.
Med mig hem fick jag lilla R. Hon är ganska förtjust i att vara här, om jag har förstått det rätt, och jag tycker att det är supermysigt! Vi lagade plättar och tittade på film. Känns annorlunda, på ett bra sätt, att ha barn omkring sig, man får verkligen annat att tänka på, för inte fan kan man sitta och knapra tabletter och gå och lägga sig. Man måste hålla igång och ha ett extra öga öppet hela tiden.

Vid 22 kom J och bytte av R. Alltid lika kul, vi gjorde det vi alltid brukar göra, mumsa i oss smarriga mackor, skratta, borsta tänderna tillsammans och sen skutta i säng och småprata lite. Känns alltid som förr, bortsett från att bokmärkena, suddigummen, och brevpapprena har bytts ut till Citodon, Tradolan och Imovane. Dock bara för min del. Eller? Man vet ju faktiskt aldrig, jag har ju tydligen lyckats vara diskret i 3 år, utan att någon ens har höjt ena ögonbrynet då jag hällt i mig ett och annat preparat både i onyktert och nyktert tillstånd.

Jag tänker mycket. Men jag vet inte om jag blir så mycket klokare av det. Det jag funderat mest på den sista tiden, är framtiden. Jag undrar hur jag om 10, 20, 30 år kommer se tillbaka på den här tiden? Kommer med största sannolikhet att ångra mig helt hysteriskt. Det här är inte jag. Varför är man så dum och fortsätter att spendera sitt korta liv i en sånhär dvala? Hur kan man ens tänka tanken på att sumpa allt man har försökt bygga upp under sitt liv. Folk säger att det är bara en själv som kan styra över sin kropp, sitt tänkande och sitt handlande. Jamen det är väl för fan en självklarhet hade jag sagt för 3 år sen, men idag är jag inte beredd på att hålla med om det. Till viss del- absolut! Men när man i sin ensamhet har börjat att trampa snett, är det jävligt svårt att rätta till det igen, hur mycket man än vill. Återigen- det är den där jävla motivationen, den är inte lätt att plötsligt hitta.

M frågasatte idag vad det var för musik jag hade på i bakgrunden när vi pratade i telefonen. Det var min indianmusik, som jag älskar helt enormt. Kallar det Indianmusik, vet inte vad man egentligen ska kategorisera det i för fack, men avslappnande lugn musik, som ger mig en gnutta inspiration.
"Men varför lyssnar du på sån musik?"
"För att jag vill" säger jag. Och jag förstog på studs var det var hon ville komma. Jag kände hennes oro rakt igenom telefonen, hon behövde inte säga mer. Indianmusiken kan låta väldigt deprimerande och djup ibland, och jag skulle inte heller vilja se/ höra M eller någon annan sittandes lite halvdystert och lyssna på Indianmusik dagarna i ända.
Men så allvarligt är det ju faktskt inte. Inte alls. Hellre att jag visar mitt rätta jag, än att slänga mig på volymknappen och sänka för att jag ser att M ringer, och sen sitta och låta glad och sjunga en snutt på Hey Baberiba och prata om vad för roligt jag ska göra i helgen. Falskt. Hoppas M kommer förstå det en vacker dag, det tror jag.


Det allra första

Åkte dit med ett pirr i kroppen. Hade en lugn och skön känsla i hela kroppen, som dels berodde på smärtstillande - preparat- intagning ca en timme innan avfärden, samt  en känsla av lättnad och spänning. Det kändes kul, jag var upprymd!
Jag gick stolt in genom dörrarna och tog hissen upp till våning ett och klev ur. Jag var 20 minuter tidig och satte mig på en bänk utanför hissarna. Brevid mig satt en härjad man, svårt att säga ålder, men jag kan tippa på 45. Han verkade lite vilsen och nervös och kliade sig både på huvudet och i sitt smutsiga skägg. Han reste sig upp ett antal gånger och gick omkring. Han tog hissen och åkte både upp och ner och stannade till på plan ett några gånger och tittade ut. En gång öppnades dörren till trapphuset och hans huvud stack in, men lika fort stack det ut igen. Jag skrattade hysteriskt inombords, för det började bli roligt, men den stackarn visste nog inte vart han skulle, varken i huset eller inombords.
Jag tittade på folk som passerade förbi. De flesta var i 30- års åldern och bar slitna jeans och gympadojjor, hade solglasögon på sitt rakade huvud och såg alltmänt hårda ut, nästan lite nazistliknande hela bunten. Jag var den enda tjejen. Jag undrade ungefär 5000 vad i helvete jag gjorde där. Hade det inte varit för dexofenintaget, som gav en någorlunda lugn känsla, hade jag väl lagt benen på ryggen för längesen och sprungit därifrån.
Efter en liten stund får jag myror i rumpan och bestämmer mig för att öppna dörren och gå in. Jag anmäler mig i kassan, av en tjej som såg ut att vara MAX lika gammal som jag, säkert yngre. Det kändes sisådär.
Jag vart hänvisad till ett vänterum som låg innanför ytterligare en larmad och låst dörr. Jag gick in på toan och drack ett par glas vatten, för jag hade blivit så extremt torr i munnen. Sen satte jag mig på en stol och tittade runtomkring, ganska mysig stämning och alla som gick förbi hälsade artigt och log mot mig. Utan att ens tänka på det, fastnade jag med både ögon och öron på ett samtal som pågick mellan en patient och en sjuksköterska i ett litet rum i korridoren. Dörren var ju öppen och dom pratade inte direkt diskret. Jag såg en lång, smal, ännu mera härjad karl som stog lutad över en disk och pratade med sköterskan. Han skulle få tabletter, vad för tabletter vet jag inte, men jag tror det var för sömn eller liknande. Han malde på sina ursäkter och förklaringar och sköterskan nickade lugnt och pratade med en snäll och förstående röst. DEN lyckan som mannen fick när han fick tabletterna i handen går inte att beskriva. Jag kände den ända ut i väntrummet.  Han lämnade rummet och korridoren med en explosionsartad lycka. Jag kände det verkligen. Det är den där lyckan man får när man har väntat och väntat och försökt härda ut, men det har inte gått, och man blir tvungen att skaffa hjälp, och man FÅR hjälp, man får tabletter. Med sin största teatermask, försöker man övertyga alla läkare som går om varför och vilka tabletter man behöver. Som sagt, lyckan är enorm när övertygelsen lyckas.
Det kom förbi en kvinna, och frågade vem jag skulle till. Jag berättade och vart därefter hänvisad till ett annat väntrum. Där satte jag mig på ytterligare en stol, och jag såg namnskylten utanför hans dörr, som dessutom var öppen. Jag hör en mullrig röst som pratar i telefonen. Prat, prat prat och klockan överskred 13.15 en aning.
"Jag har en patient att ta hand om, jag ringer dig sen" avslutar han samtalet med. Patienten var jag och det knöt sig lite i magen på mig. Jag hör hur han närmar sig dörröppningen och jag börjar resa på mig. Han tittar ut ur sitt rum och vi går emot varandra. Vi skakar hand och presenterar oss och jag kände mig ganska trygg. Det var ingen tråkig doktor med en lång vit rock det här inte, utan en väldigt alldaglig vanlig människa, med hela vanliga kläder. DET tycker jag om.
Vi satte oss i soffgruppen inne på hans rum och han tog pennan i handen och började skriva på det vita A4- pappret. Det hela gick ganska snabbt ändå när jag tänker efter. På mindre än 2 minuter var vi i full gång med att diskutera olika medicinpreparat. Jag berättade och lämnade ut mig själv till honom, och han skrev. Små stödord.
När jag blir osäker har jag en tendens till att prata alldeles för snabbt och sluddrigt, och ibland sänker jag rösten så mycket att jag knappt själv hör vad jag säger. Han sa "va" ett X antal gånger, och jag var tvungen att upprepa mig. När man tagit mod till sig att säga det en gång, känns det ganska sjukt att behöva säga det igen. Låter sjukt, men så är det.
Nu var det dags för pratet om den här motivationen igen. Motivationen som MÅSTE finnas där, annars är det ingen idé, motivationen som jag inte ritkigt har, motivationen som jag måste hitta snart, jävligt snart.
Berättade att jag hade 15 tabletter kvar av min sömnmedicin. Berättade att jag tog minst 2 tabletter varje natt flr att kunna sova. Av någon jävligt sjuk anledning tyckte han att det inte var att överdosera och jag kände mig nästan dum som hade sökt hjälp. Fattar inte varför jag inte sa från början att oftast slutar det med att jag tar 3, ibland 4, när jag inte märker att medlet inte verkar. Jag var ju där för att få hjälp, jag behövde inte skämmas för något.
I 3 år har det pågått, dessa jävla piller, flera tusen tabletter av olika slag, mest smärtstillande och sömntabletter. Jag får läggas in om jag vill, på avvänjning. Men för vad egentligen? För tradolanen som jag inte har tagit på 3 veckor, för att dom ersattes av Imovane? Eller för att jag tar Imovane på kvällarna för att jag inte har tradolan? Ibland vill jag bara packa min väska och åka dit med ilfart och skriva in mig och få min kropp utrensad på skit. Men 3 veckor är för lite, det räcker inte, jag kommer falla tillbaka. Jag har ändå valt att försöka göra en nedtrappning hemma. Men för vad vet jag inte? På mina 15 Imovane som jag har kvar? Hur är det möjligt att trappa ner ett 3 årigt missbruk med 15 små ynkliga Imovane, som är slut på kanske 5 dagar?
Theralen får man alltid utskrivet. "Trappa nu ner med dina 15 Imovane tillsammans som du tar Theralenet"  får jag alltid höra. Och jag fick ett nytt recept utskrivet på skiten också. Har tagit det förut och jag blir äcklad av tanken på det. Jag blir helt pirrig i kroppen av det, och kan ännu mindre sova, dessutom är dagen efter helt körd, man går som i en jävla vakumförpackning. Man kan även ge det till barn över 2 år för sömnstörningar eller för att lindra allergier klåda. Tjena.
Jag sitter här och nu, 2 dagar efter mitt första besök på mottagningen och funderar på hur jag ska göra, tills vidare tar jag mina 2 Imovane för att kunna få ett par timmars sömn, men inte mer än det har jag lovat mig själv. Jag får se hur det går. Kanske öronakupunkturen kommer hjälpa?

RSS 2.0