Det allra första
Åkte dit med ett pirr i kroppen. Hade en lugn och skön känsla i hela kroppen, som dels berodde på smärtstillande - preparat- intagning ca en timme innan avfärden, samt en känsla av lättnad och spänning. Det kändes kul, jag var upprymd!
Jag gick stolt in genom dörrarna och tog hissen upp till våning ett och klev ur. Jag var 20 minuter tidig och satte mig på en bänk utanför hissarna. Brevid mig satt en härjad man, svårt att säga ålder, men jag kan tippa på 45. Han verkade lite vilsen och nervös och kliade sig både på huvudet och i sitt smutsiga skägg. Han reste sig upp ett antal gånger och gick omkring. Han tog hissen och åkte både upp och ner och stannade till på plan ett några gånger och tittade ut. En gång öppnades dörren till trapphuset och hans huvud stack in, men lika fort stack det ut igen. Jag skrattade hysteriskt inombords, för det började bli roligt, men den stackarn visste nog inte vart han skulle, varken i huset eller inombords.
Jag tittade på folk som passerade förbi. De flesta var i 30- års åldern och bar slitna jeans och gympadojjor, hade solglasögon på sitt rakade huvud och såg alltmänt hårda ut, nästan lite nazistliknande hela bunten. Jag var den enda tjejen. Jag undrade ungefär 5000 vad i helvete jag gjorde där. Hade det inte varit för dexofenintaget, som gav en någorlunda lugn känsla, hade jag väl lagt benen på ryggen för längesen och sprungit därifrån.
Efter en liten stund får jag myror i rumpan och bestämmer mig för att öppna dörren och gå in. Jag anmäler mig i kassan, av en tjej som såg ut att vara MAX lika gammal som jag, säkert yngre. Det kändes sisådär.
Jag vart hänvisad till ett vänterum som låg innanför ytterligare en larmad och låst dörr. Jag gick in på toan och drack ett par glas vatten, för jag hade blivit så extremt torr i munnen. Sen satte jag mig på en stol och tittade runtomkring, ganska mysig stämning och alla som gick förbi hälsade artigt och log mot mig. Utan att ens tänka på det, fastnade jag med både ögon och öron på ett samtal som pågick mellan en patient och en sjuksköterska i ett litet rum i korridoren. Dörren var ju öppen och dom pratade inte direkt diskret. Jag såg en lång, smal, ännu mera härjad karl som stog lutad över en disk och pratade med sköterskan. Han skulle få tabletter, vad för tabletter vet jag inte, men jag tror det var för sömn eller liknande. Han malde på sina ursäkter och förklaringar och sköterskan nickade lugnt och pratade med en snäll och förstående röst. DEN lyckan som mannen fick när han fick tabletterna i handen går inte att beskriva. Jag kände den ända ut i väntrummet. Han lämnade rummet och korridoren med en explosionsartad lycka. Jag kände det verkligen. Det är den där lyckan man får när man har väntat och väntat och försökt härda ut, men det har inte gått, och man blir tvungen att skaffa hjälp, och man FÅR hjälp, man får tabletter. Med sin största teatermask, försöker man övertyga alla läkare som går om varför och vilka tabletter man behöver. Som sagt, lyckan är enorm när övertygelsen lyckas.
Det kom förbi en kvinna, och frågade vem jag skulle till. Jag berättade och vart därefter hänvisad till ett annat väntrum. Där satte jag mig på ytterligare en stol, och jag såg namnskylten utanför hans dörr, som dessutom var öppen. Jag hör en mullrig röst som pratar i telefonen. Prat, prat prat och klockan överskred 13.15 en aning.
"Jag har en patient att ta hand om, jag ringer dig sen" avslutar han samtalet med. Patienten var jag och det knöt sig lite i magen på mig. Jag hör hur han närmar sig dörröppningen och jag börjar resa på mig. Han tittar ut ur sitt rum och vi går emot varandra. Vi skakar hand och presenterar oss och jag kände mig ganska trygg. Det var ingen tråkig doktor med en lång vit rock det här inte, utan en väldigt alldaglig vanlig människa, med hela vanliga kläder. DET tycker jag om.
Vi satte oss i soffgruppen inne på hans rum och han tog pennan i handen och började skriva på det vita A4- pappret. Det hela gick ganska snabbt ändå när jag tänker efter. På mindre än 2 minuter var vi i full gång med att diskutera olika medicinpreparat. Jag berättade och lämnade ut mig själv till honom, och han skrev. Små stödord.
När jag blir osäker har jag en tendens till att prata alldeles för snabbt och sluddrigt, och ibland sänker jag rösten så mycket att jag knappt själv hör vad jag säger. Han sa "va" ett X antal gånger, och jag var tvungen att upprepa mig. När man tagit mod till sig att säga det en gång, känns det ganska sjukt att behöva säga det igen. Låter sjukt, men så är det.
Nu var det dags för pratet om den här motivationen igen. Motivationen som MÅSTE finnas där, annars är det ingen idé, motivationen som jag inte ritkigt har, motivationen som jag måste hitta snart, jävligt snart.
Berättade att jag hade 15 tabletter kvar av min sömnmedicin. Berättade att jag tog minst 2 tabletter varje natt flr att kunna sova. Av någon jävligt sjuk anledning tyckte han att det inte var att överdosera och jag kände mig nästan dum som hade sökt hjälp. Fattar inte varför jag inte sa från början att oftast slutar det med att jag tar 3, ibland 4, när jag inte märker att medlet inte verkar. Jag var ju där för att få hjälp, jag behövde inte skämmas för något.
I 3 år har det pågått, dessa jävla piller, flera tusen tabletter av olika slag, mest smärtstillande och sömntabletter. Jag får läggas in om jag vill, på avvänjning. Men för vad egentligen? För tradolanen som jag inte har tagit på 3 veckor, för att dom ersattes av Imovane? Eller för att jag tar Imovane på kvällarna för att jag inte har tradolan? Ibland vill jag bara packa min väska och åka dit med ilfart och skriva in mig och få min kropp utrensad på skit. Men 3 veckor är för lite, det räcker inte, jag kommer falla tillbaka. Jag har ändå valt att försöka göra en nedtrappning hemma. Men för vad vet jag inte? På mina 15 Imovane som jag har kvar? Hur är det möjligt att trappa ner ett 3 årigt missbruk med 15 små ynkliga Imovane, som är slut på kanske 5 dagar?
Theralen får man alltid utskrivet. "Trappa nu ner med dina 15 Imovane tillsammans som du tar Theralenet" får jag alltid höra. Och jag fick ett nytt recept utskrivet på skiten också. Har tagit det förut och jag blir äcklad av tanken på det. Jag blir helt pirrig i kroppen av det, och kan ännu mindre sova, dessutom är dagen efter helt körd, man går som i en jävla vakumförpackning. Man kan även ge det till barn över 2 år för sömnstörningar eller för att lindra allergier klåda. Tjena.
Jag sitter här och nu, 2 dagar efter mitt första besök på mottagningen och funderar på hur jag ska göra, tills vidare tar jag mina 2 Imovane för att kunna få ett par timmars sömn, men inte mer än det har jag lovat mig själv. Jag får se hur det går. Kanske öronakupunkturen kommer hjälpa?
Jag gick stolt in genom dörrarna och tog hissen upp till våning ett och klev ur. Jag var 20 minuter tidig och satte mig på en bänk utanför hissarna. Brevid mig satt en härjad man, svårt att säga ålder, men jag kan tippa på 45. Han verkade lite vilsen och nervös och kliade sig både på huvudet och i sitt smutsiga skägg. Han reste sig upp ett antal gånger och gick omkring. Han tog hissen och åkte både upp och ner och stannade till på plan ett några gånger och tittade ut. En gång öppnades dörren till trapphuset och hans huvud stack in, men lika fort stack det ut igen. Jag skrattade hysteriskt inombords, för det började bli roligt, men den stackarn visste nog inte vart han skulle, varken i huset eller inombords.
Jag tittade på folk som passerade förbi. De flesta var i 30- års åldern och bar slitna jeans och gympadojjor, hade solglasögon på sitt rakade huvud och såg alltmänt hårda ut, nästan lite nazistliknande hela bunten. Jag var den enda tjejen. Jag undrade ungefär 5000 vad i helvete jag gjorde där. Hade det inte varit för dexofenintaget, som gav en någorlunda lugn känsla, hade jag väl lagt benen på ryggen för längesen och sprungit därifrån.
Efter en liten stund får jag myror i rumpan och bestämmer mig för att öppna dörren och gå in. Jag anmäler mig i kassan, av en tjej som såg ut att vara MAX lika gammal som jag, säkert yngre. Det kändes sisådär.
Jag vart hänvisad till ett vänterum som låg innanför ytterligare en larmad och låst dörr. Jag gick in på toan och drack ett par glas vatten, för jag hade blivit så extremt torr i munnen. Sen satte jag mig på en stol och tittade runtomkring, ganska mysig stämning och alla som gick förbi hälsade artigt och log mot mig. Utan att ens tänka på det, fastnade jag med både ögon och öron på ett samtal som pågick mellan en patient och en sjuksköterska i ett litet rum i korridoren. Dörren var ju öppen och dom pratade inte direkt diskret. Jag såg en lång, smal, ännu mera härjad karl som stog lutad över en disk och pratade med sköterskan. Han skulle få tabletter, vad för tabletter vet jag inte, men jag tror det var för sömn eller liknande. Han malde på sina ursäkter och förklaringar och sköterskan nickade lugnt och pratade med en snäll och förstående röst. DEN lyckan som mannen fick när han fick tabletterna i handen går inte att beskriva. Jag kände den ända ut i väntrummet. Han lämnade rummet och korridoren med en explosionsartad lycka. Jag kände det verkligen. Det är den där lyckan man får när man har väntat och väntat och försökt härda ut, men det har inte gått, och man blir tvungen att skaffa hjälp, och man FÅR hjälp, man får tabletter. Med sin största teatermask, försöker man övertyga alla läkare som går om varför och vilka tabletter man behöver. Som sagt, lyckan är enorm när övertygelsen lyckas.
Det kom förbi en kvinna, och frågade vem jag skulle till. Jag berättade och vart därefter hänvisad till ett annat väntrum. Där satte jag mig på ytterligare en stol, och jag såg namnskylten utanför hans dörr, som dessutom var öppen. Jag hör en mullrig röst som pratar i telefonen. Prat, prat prat och klockan överskred 13.15 en aning.
"Jag har en patient att ta hand om, jag ringer dig sen" avslutar han samtalet med. Patienten var jag och det knöt sig lite i magen på mig. Jag hör hur han närmar sig dörröppningen och jag börjar resa på mig. Han tittar ut ur sitt rum och vi går emot varandra. Vi skakar hand och presenterar oss och jag kände mig ganska trygg. Det var ingen tråkig doktor med en lång vit rock det här inte, utan en väldigt alldaglig vanlig människa, med hela vanliga kläder. DET tycker jag om.
Vi satte oss i soffgruppen inne på hans rum och han tog pennan i handen och började skriva på det vita A4- pappret. Det hela gick ganska snabbt ändå när jag tänker efter. På mindre än 2 minuter var vi i full gång med att diskutera olika medicinpreparat. Jag berättade och lämnade ut mig själv till honom, och han skrev. Små stödord.
När jag blir osäker har jag en tendens till att prata alldeles för snabbt och sluddrigt, och ibland sänker jag rösten så mycket att jag knappt själv hör vad jag säger. Han sa "va" ett X antal gånger, och jag var tvungen att upprepa mig. När man tagit mod till sig att säga det en gång, känns det ganska sjukt att behöva säga det igen. Låter sjukt, men så är det.
Nu var det dags för pratet om den här motivationen igen. Motivationen som MÅSTE finnas där, annars är det ingen idé, motivationen som jag inte ritkigt har, motivationen som jag måste hitta snart, jävligt snart.
Berättade att jag hade 15 tabletter kvar av min sömnmedicin. Berättade att jag tog minst 2 tabletter varje natt flr att kunna sova. Av någon jävligt sjuk anledning tyckte han att det inte var att överdosera och jag kände mig nästan dum som hade sökt hjälp. Fattar inte varför jag inte sa från början att oftast slutar det med att jag tar 3, ibland 4, när jag inte märker att medlet inte verkar. Jag var ju där för att få hjälp, jag behövde inte skämmas för något.
I 3 år har det pågått, dessa jävla piller, flera tusen tabletter av olika slag, mest smärtstillande och sömntabletter. Jag får läggas in om jag vill, på avvänjning. Men för vad egentligen? För tradolanen som jag inte har tagit på 3 veckor, för att dom ersattes av Imovane? Eller för att jag tar Imovane på kvällarna för att jag inte har tradolan? Ibland vill jag bara packa min väska och åka dit med ilfart och skriva in mig och få min kropp utrensad på skit. Men 3 veckor är för lite, det räcker inte, jag kommer falla tillbaka. Jag har ändå valt att försöka göra en nedtrappning hemma. Men för vad vet jag inte? På mina 15 Imovane som jag har kvar? Hur är det möjligt att trappa ner ett 3 årigt missbruk med 15 små ynkliga Imovane, som är slut på kanske 5 dagar?
Theralen får man alltid utskrivet. "Trappa nu ner med dina 15 Imovane tillsammans som du tar Theralenet" får jag alltid höra. Och jag fick ett nytt recept utskrivet på skiten också. Har tagit det förut och jag blir äcklad av tanken på det. Jag blir helt pirrig i kroppen av det, och kan ännu mindre sova, dessutom är dagen efter helt körd, man går som i en jävla vakumförpackning. Man kan även ge det till barn över 2 år för sömnstörningar eller för att lindra allergier klåda. Tjena.
Jag sitter här och nu, 2 dagar efter mitt första besök på mottagningen och funderar på hur jag ska göra, tills vidare tar jag mina 2 Imovane för att kunna få ett par timmars sömn, men inte mer än det har jag lovat mig själv. Jag får se hur det går. Kanske öronakupunkturen kommer hjälpa?
Kommentarer
Trackback
