Sju
Det var den 7 i 7:e 2007, alltså 07.07.07. Siffran 7, som i så många år har varit min favoritsiffra. Den är nu utbyten mot siffran 3. Det var en tröttsam dag, fast ändå ganska mysig. Börjar med fredagen den 6:e.
L ringde och frågade om jag ville komma över och fira semestern på hennes balkong. Absolut, vad mysigt! Gick på helspänn hela dagen för att jag var rädd för att jag skulle få någon sorts abstinensattack, eller huvudvärksattack till följd av alla äckliga piller. Det gick bra. Jag åkte dit, och det var en riktig brakfest med nästan 15 pers till slut, jag som trodde att det bara skulle vara jag och L, men det var ritkigt kul! Jobbigt att träffa vissa, p.g.a. att jag tidigare i år har skickat alltför knasiga sms och ringt diverse samtal när jag har blandat alkohol och sömnpiller. Men det var lugnt, folk var så avslappnade och verkade inte alls tänka på det, skönt. Drack rödvin i mängder, och några hejdundrans starka groggar som L:s lillebror försedde oss med. Tack. Klockan gick och vi slängde oss in i ett gäng taxibilar för att åka till Anchor, Sveavägen. Det var ngt liveband, minns inte riktigt om jag tyckte att dom var bra, men jag minns att jag försvann in i dimman ännu mer och stog till slut och gungade med i musiken. En viss M kom fram. Det där M:et som vi har skämtat om från och till ifrån i sommarn 2006. Jag visade inget särskilt intresse, och det tror jag M märkte ganska snabbt. L kom och ville åka hem. Visst sa jag och vi slängde oss in i en taxi och begav oss. Väl där hemma satt jag på köksstolen och kände alltmer hur packad jag var. Min taxi skulle komma om 10 minuter, men mina ben bar mig inte, jag bad om att få låna extrasängen. Jag tog mina Imovane och kröp ner. Vaknade vid ett par tillfällen, då delar av resten dunsade in genom dörren. Men det gjorde inget, jag var tillräckligt packad/ påverkad för att kunna somna om. Vid 9- tiden dagen efter ringde L2 och påminde mig om 3D- ultraljudet och frågade om jag ville följa med. Självklart ville jag följa med. Tvekade i kanske en sekund, sen slängde jag mig upp ur sängen, tog en alvedon och vi satt tillsammans och åt frukost. Alltid lika härlig gästfrihet hemma hos L och J. Med aningens påträngande huvudvärk slängde jag mig in i taxin och mötte upp familjen vid Stadions T- banestation. Det skulle bli spännande. . . Vi gick in på en privatägd mottagning och allt vad stilrent men ändå mysigt. Jag hör en mansröst som talar engelska. Sheet, helvete nu drar jag tänkte jag, jag hatar att prata engelska! Det visade sig att det var han som skulle genomföra ultraljudet. Med min blick rakt ner i marken gick jag in i rummet tillsammans med familjen och sen sattes ultraljudet igång. Vilken grej! Faan vad ballt det var, man såg verkligen att det var en riktig liten bebis som låg där, den lipade t.o.m. Det var en pojke, jippi.
Med mig hem fick jag lilla R. Hon är ganska förtjust i att vara här, om jag har förstått det rätt, och jag tycker att det är supermysigt! Vi lagade plättar och tittade på film. Känns annorlunda, på ett bra sätt, att ha barn omkring sig, man får verkligen annat att tänka på, för inte fan kan man sitta och knapra tabletter och gå och lägga sig. Man måste hålla igång och ha ett extra öga öppet hela tiden.
Vid 22 kom J och bytte av R. Alltid lika kul, vi gjorde det vi alltid brukar göra, mumsa i oss smarriga mackor, skratta, borsta tänderna tillsammans och sen skutta i säng och småprata lite. Känns alltid som förr, bortsett från att bokmärkena, suddigummen, och brevpapprena har bytts ut till Citodon, Tradolan och Imovane. Dock bara för min del. Eller? Man vet ju faktiskt aldrig, jag har ju tydligen lyckats vara diskret i 3 år, utan att någon ens har höjt ena ögonbrynet då jag hällt i mig ett och annat preparat både i onyktert och nyktert tillstånd.
Jag tänker mycket. Men jag vet inte om jag blir så mycket klokare av det. Det jag funderat mest på den sista tiden, är framtiden. Jag undrar hur jag om 10, 20, 30 år kommer se tillbaka på den här tiden? Kommer med största sannolikhet att ångra mig helt hysteriskt. Det här är inte jag. Varför är man så dum och fortsätter att spendera sitt korta liv i en sånhär dvala? Hur kan man ens tänka tanken på att sumpa allt man har försökt bygga upp under sitt liv. Folk säger att det är bara en själv som kan styra över sin kropp, sitt tänkande och sitt handlande. Jamen det är väl för fan en självklarhet hade jag sagt för 3 år sen, men idag är jag inte beredd på att hålla med om det. Till viss del- absolut! Men när man i sin ensamhet har börjat att trampa snett, är det jävligt svårt att rätta till det igen, hur mycket man än vill. Återigen- det är den där jävla motivationen, den är inte lätt att plötsligt hitta.
M frågasatte idag vad det var för musik jag hade på i bakgrunden när vi pratade i telefonen. Det var min indianmusik, som jag älskar helt enormt. Kallar det Indianmusik, vet inte vad man egentligen ska kategorisera det i för fack, men avslappnande lugn musik, som ger mig en gnutta inspiration.
"Men varför lyssnar du på sån musik?"
"För att jag vill" säger jag. Och jag förstog på studs var det var hon ville komma. Jag kände hennes oro rakt igenom telefonen, hon behövde inte säga mer. Indianmusiken kan låta väldigt deprimerande och djup ibland, och jag skulle inte heller vilja se/ höra M eller någon annan sittandes lite halvdystert och lyssna på Indianmusik dagarna i ända.
Men så allvarligt är det ju faktskt inte. Inte alls. Hellre att jag visar mitt rätta jag, än att slänga mig på volymknappen och sänka för att jag ser att M ringer, och sen sitta och låta glad och sjunga en snutt på Hey Baberiba och prata om vad för roligt jag ska göra i helgen. Falskt. Hoppas M kommer förstå det en vacker dag, det tror jag.
